align-toparrow-leftarrow-rightbackbellblockcalendarcamerachatcheckchevron-downchevron-leftchevron-rightchevron-small-downchevron-small-leftchevron-small-rightchevron-small-upchevron-upcircle-with-crosscrosseditfacebookglobegoogleimagesinstagramlocation-pinmagnifying-glassmailmoremuplabelShape 3 + Rectangle 1outlookpersonplusImported LayersImported LayersImported Layersshieldstartwitteryahoo

Oljegruppen Message Board › Mackleans seminarium

Mackleans seminarium

Oscar K.
oscarkjellberg
Stockholm, SE
Post #: 655
Det LRF-anknutna strategiutvecklingsbolaget Macklean har annonserat följande:
Frukostseminarium 20e november

SLUTET PÅ DEN BILLIGA OLJAN - VAD INNEBÄR DET FÖR DEN SVENSKA LIVSMEDELSPRODUKTIONEN?

Peak Oil: Oljan är en ändlig resurs och alla ändliga resurser tar förr eller senare slut. Men när? Och hur kommer en allt mindre tillgång till billig olja att påverka förutsättningarna för svensk livsmedelsproduktion? Vilka affärsmöjligheter öppnas? Vilka stängs?

Allt serverat på en timme. Detta är frukosten som du helt enkelt inte har råd att missa!

Datum: Tisdagen 20e november

Plats: Macklean, Franzéngatan 6 (Stadshagen), Stockholm

Tid: 08:00-09:00. Frukost serveras från 07:30. Efteråt finns möjlighet att stanna kvar för frågor och diskussion.

Kostnad: Gratis, förutom en timme av din tid. Vi har ett begränsat antal platser - först till kvarn!

Anmälan: Mejla till seminarie@macklean.se. Ta gärna med dig en kollega, mejla namn och e-postadress.

Välkommen!

En timme är inte lång men Macklean säger att det är okej att dröja sig kvar för fortsatt diskussion. Läs deras första rapport, Insikter #01, och håll i bakhuvudet att detta är ett företag som "erbjuder strategi- och affärsutvecklingstjänster för hållbar tillväxt till företag, organisationer och offentliga aktörer med intressen i, eller som arbetar inom, de gröna näringarna".

Ur mitt perspektiv är detta högst intressant eftersom jag tror att småföretagarna på landsbygden och särskilt lantbrukarna, har de största förutsättningarna att göra de investeringar omställning som kommer att få snabbast och störst betydelse för vanligt folk.

Det som bekymrar mig är att de yngre företagarna/lantbrukarna ofta har låst fast sig själva genom att finansiera investeringar i fossilsamhällets teknik med främmande kapital från institutioner som inte kan ge någon pardon när omställningen går in i sin deflations- och depressionsfas. Dessa företagare sitter fast i en skuldfälla. Hoppet står därför till de företagare som är skuldfria dvs huvudsakligen äldre företagare/lantbrukare och till de sparare som är beredda att på vinst och förlust satsa på ett nytt sätt att organisera och finansiera produktion och konsumtion av livsmedel och energi.

Innan vi planerar nästa Oljegruppsmöte tycker jag att vi ska smälta detta. Låt oss börja med att träffas på detta frukostmöte den 20 november och därefter bestämma när vi härnäst ska träffas.
Fredrik G.
user 35254722
Stockholm, SE
Post #: 10
Finns det nån annan väg för bonderiet än G. Lindstedts profetia om 1miljon människor tillbaks till lantbruket ?
Även skuldfria bönder är beroende av flera tiotals kubik diesel, och åkrarna behövs till 100% för matproduktion.
Alltså skulle en framsynt bonde planera för att hantera massor med dragdjur och drängar
I det korta perspektivet måste förstås bonden försöka skydda sig o sin gårds existens mot att Borg kommer välja dra undan mattan för svenskt lantbruk när bolånetorskarna börjar kippa och sprattla strandsatta
Oscar K.
oscarkjellberg
Stockholm, SE
Post #: 657
Så här tänker jag om lantbrukets utveckling. (Ekonomer kommer att känna igen det klassiska i mitt resonemang. Det typiska för den neoklassiska teorin är ju att man inte räknar med vare sig naturresurser eller penningsystemets konstruktion. Det funkade bra under tillväxten men den senaste tiden har visat hur hjälplös man är med denna teori. Vi behöver en teori som inkluderar dessa två saker.)

När arbetskraften är dyr i förhållande till naturresurser och kapital är det rationellt att ha ett arbetsrationellt jordbruk. Då kan man offra mer av naturresurser och kapital för att på marginalen få ut lika mycket av de olika produktionsfaktorerna.

Under alla tider fram till för hundra år sedan har arbetskraften varit billig i förhållande till naturresurser och kapital. Då var det rationellt att hushålla med naturresurserna och kapitalet.

Det som har gjort naturresurserna och kapitalet billigt i förhållande till arbetskraften är naturligtvis omställningen av samhället till att utnyttja de lagrade energiresurserna. Exploateringen av dem blev epokgörande. Den markerade inledningen till en hundraårig tillväxtera där vi missbrukade olja och krediter och byggde upp ett enormt och energislösande kapital - vi globaliserade vår produktion och konsumtion.

Det är också lätt att inse att oljetoppen markerar slutet på denna era. Nu har vi fått oelastiska oljepriser och växande knapphet på olja, stagnerande tillväxt, finansiell kris, ekonomisk kris, social kris, politisk kris, skuldminskning/deflation, nerväxt och deflation.

Under denna oljetoppsepok går vi över i en ny era som kommer att likna den som föregick tillväxteran. Det som då var rationellt kommer åter att bli rationellt. Lindstedts profetia om en miljon människor i lantbruket är ett uttryck för denna rationalitet. Hur stor andel av befolkningen som kommer att ägna sig åt lantbruk kan ingen säga men uppenbarligen finns det ingen annan riktning för vår anpassning till den växande bristen på lagrad energi.

De flesta bönder har anpassat sig till den energislösande rationalitet som fortfarande är ekonomisk. De framsynta har gjort sig skuldfria och planerar för ett naturresursrationellt jordbruk. Än är det inte lönsamt att investera fullskaligt i en övergång av det enkla skälet att energi än så länge endast har blivit något dyrare i förhållande till arbete men det är uppenbart att de som är skuldfria har betydligt större frihetsgrad än de övriga lantbrukarna.

Vårt samhälle är ett komplext system av system och det utgör dessutom en del av ett ännu mer komplext system av biologiska och geofysiska system. Därför är det svårt att veta vad som kommer att hända men vi kan i alla fall skissa scenarier och inslag i scenarier som verkar rimliga utifrån det vi vet om ekonomi och om processerna i alla dessa system.

Ett inslag är det som Lindstedt pekar på, en energieffektivisering av lantbruket som innebär att vi använder mer arbetskraft i förhållande till naturresurser och kapital.

Ett annat är att lantbruksprodukter som är energikrävande att transportera och förädla i förhållande till sitt pris kommer att tränga bort övrig produktion från områden runt städer och tätorter - det växande intresset för stadsodling är en tidig signal om detta.

Ett tredje är att de lantbruksprodukter som är mest energikrävande att transportera och förädla i förhållande till sitt pris, kommer att konkurreras ut av mindre energikrävande produkter - det blir en återgång till mer lokal produktion med mindre förädlingsgrad.

Ännu ett inslag i lantbruket tror jag kommer att vara en övergång från ett mekaniskt, kemiskt och reduktionistiskt synsätt till ett biologiskt och holistiskt synsätt. Det växande intresset för permakultur ser jag som ett uttryck för detta.
Fredrik G.
user 35254722
Stockholm, SE
Post #: 11
"De framsynta har gjort sig skuldfria och planerar för ett naturresursrationellt jordbruk."
Hur många promille kan det handla om ?
Ihjälslagningen av svenskt jordbruk pågår här och nu. Varje mjölkbonde som hukar under Arlas monopol och nu lägger ner är en enorm, irreversibel, kapital och kunskapsutslagning
Ska en (självmordskandidat) till mjölkbonde försöka hålla sig kvar på banan i dagens system så ska den låna upp miljoner till mjölkrobotar och helst skala upp ännu mer. Då kan han möjligen hamna på plus minus noll och får tjäna sin plusintäkt på annan verksamhet.
Lägg en deflation och punkterad bobubbla på det så är närmaste årens utgång given: Borg eller whoever kommer välja slå ihjäl svenskt bonderi, eftersom det ett tag till kommer vara billigare frakta hit käket från nånstans
Vore intressant höra hur en tänkbar bondestrategi för att ge det reellt existerande systemet fingret här o nu skulle kunna se ut.
Dvs skala ner besättningar, produktion, slitage och fossilförbrukning utan att konka, i väntan på nya tiden
Oscar K.
oscarkjellberg
Stockholm, SE
Post #: 658
Bra fråga: hur ser en tänkbar strategi ut för dagens svenska bönder?

Man skulle kunna svara med Allan Savory som säger att man måste börja med att tänka igenom hur man fattar beslut. När man börjar göra det kommer man snart fram till att besluten styrs av våra idéer om vilka åtgärder som leder fram till en uppsättning mål som vi har. De flesta, nästan alla, har en traditionell uppsättning kriterier som vi använder för att bedöma om våra åtgärder leder oss mot våra mål.

Savory, som har erfarenheter av lantbruk i Afrika och USA, nämner följande exempel på vanliga kriterier. Vilka experter finns det och vad säger de? Vad visar forskningen? Vad säger oss vår egen intuition? Vilken tidigare erfarenhet har vi? Kommer vi att nå vårt mål med nuvarande strategi? Hur fort? Vilka ramar i form av lagar och regler har vi att röra oss inom? Kommer vi att få ett positivt kassaflöde? Är det lönsamt? Vad säger våra kollegor? Vad säger grannarna? Handlar vi politiskt korrekt? Skadar vi ekosystemet? Får det negativa sociala konsekvenser? Etcetera.

Felet med detta sätt att besluta, säger Savory, är att det saknar en ram som strukturerar beslutsfattandet. Oftast har vi flera mål och ser inte att uppfyllandet av ett mål leder till att man kommer längre bort från ett annat. Inte minst har vi svårt att väga in effekterna på ekologiska och sociala mål men många svenska lantbrukare har svårt att ens nå sina ekonomiska mål. Det har varit lätt att bortse från detta under den långa tillväxteran men nu, när tillväxten har nått vägs ände, börjar vi vakna till. Nu börjar vi så sakteliga inse att vi har fastnat i ett missbruk av olja och krediter som ger oss hemska plågor när vi inte längre har en exponentiellt växande tillgång till dessa två droger.

Det vi behöver är en metod som gör det möjligt för oss att fatta beslut på ett sätt som gör det möjligt för oss att samtidigt ta hänsyn till ekonomiska, ekologiska och sociala faktorer, både på kort och på lång sikt. Allan Savory och hans medarbetare har utarbetat en sådan metod. De kallar den för Holistic Management och jag berättar gärna mer om den men först vill jag nämna en annan sak.

Det handlar om vår förståelse för den framväxande globala krisen. Om detta skrev Paul Chefurka nyligen på sin blogg. Jag ska berätta mer om detta i nästa inlägg.
Oscar K.
oscarkjellberg
Stockholm, SE
Post #: 659
Chefurka visar hur vi alla kan placeras in längs en skala som han grovt har delat in i fem stadier. (Man kan se det som att vi alla klättrar på en medvetandestege som har fem steg).

  • Man är omedveten. I detta stadium upplever man inget fundamentalt problem, endast vissa brister i hur det mänskliga samhället är organiserat, mänskligt beteende eller moral. Man lever lyckligt med tillfälliga utbrott av irritation över detta, kanske i valtider eller i samband med börsbolagens kvartalsrapporter.

  • Man är medveten om ett fundamentalt problem. Oavsett om det gäller klimatförändringen, överbefolkningen, oljetoppen, de miljöfarliga utsläppen, utfiskningen av haven, den minskade biologiska mångfalden, storföretagens politiska makt, den ekonomiska instabiliteten eller den sociopolitiska orättvisan så är det ett problem som fångar personens uppmärksamheten totalt. I detta stadium är det många som blir ivriga aktivister. De tenderar att tala mycket om det problem som de är medvetna om och vara blinda för andra frågor.

  • Man är medveten om många problem. När man börjar uppfatta tecken på problem inom andra områden växer medvetandet om komplexiteten. Man börjar bekymra sig för hur problemen bör prioriteras med tanke på hur omedelbara de är och hur stor effekt de kommer att få. I detta stadium vill man inte gärna erkänna nya problem. Den som, till exempel, är engagerad i kampen för social rättvisa och mot klimatförändringen erkänner kanske inte problemet med förbrukningen av ändliga resurser. Man kan känna att problemutrymmet redan är tillräckligt komplext och att ens fokus på att lösa det högst prioriterade problemet, försämras om man engagerar sig i ytterligare frågor.

  • Man är medveten om att många problem hänger samman. Insikten att lösningen på ett problem i ett område kan förvärra ett problem i ett helt annat område utgör inledningen till ett storskaligt systemnivåtänkande. Det markerar också övergången från att tänka på situationen i termer av en uppsättning problem till att tänka i termer av ett predikament. I detta skede börjar man ana att det kanske inte finns någon lösning.

    De som kommit till detta stadium tenderar att dra sig in i cirklar med likasinnade (till exempel denna mötesgrupp som startades i december 2004) där de kan utbyta insikter och fördjupa sin förståelse för vad det är som egentligen sker. Dessa cirklar är med nödvändighet små. Dels för att det är viktigt med en personlig dialog för dessa utforskningar, dels för det inte är så många som har nått denna förståelse.

  • Man är medveten om att predikamentet omfattar livets alla aspekter. Det inkluderar allt vi gör, hur vi gör det, våra relationer till varandra liksom vårt sätt att behandla resten av biosfären och den fysiska planeten. Denna insikt får slussportarna att öppnas och man tvingas acceptera och överväga alla problem som sköljer över en. Det blir snabbt uppenbart att man måste släppa tanken på att lösa problem eftersom det inte finns en chans att vi ska hinna lösa dem alla.

Chefurka menar att de som når det femte stadiet riskerar att bli deprimerade. Livet har lärt oss att vårt hopp för morgondagen ligger i vår förmåga att lösa dagens problem. När vi inser att all mänsklig problemlösningsförmåga i världen inte räcker till för att ta oss ur vårt predikament kan hoppet slockna likt ett ljus och ersättas av ett kvävande mörker eller förtvivlan.

Drogmissbruk, mentala störningar och självmord ser ut att förvärras i accelererande takt. Det gäller inte minst ungdomarna men de svenska lantbrukarna utgör inget undantag.

Hur man hanterar förtvivlan är naturligtvis något djupt personligt men det verkas finnas två vägar som folk brukar ta för att förlikas med situationen. Dessa är inte ömsesidigt uteslutande vägar och de flesta av oss blandar de båda på något sätt. Jag ser dem dock som allmänna tendenser eftersom folk tycks vara dragna mer till den ena eller den andra och jag kallar dem den yttre vägen och den inre vägen.

För den som är böjd att välja den yttre vägen blir det viktigt med frågor som handlar om anpassning och lokal resiliens. Transition Network och Permaculture Movement är goda exempel på detta. I detta stadium lockas man att jobba med att bygga gemenskap och lokal hållbarhet medan de etablerade formerna för partipolitik tycks vara mindre lockande. Kanske ser man politiken som en del av problemet. Kanske tycker man bara att det är slöseri med tid eftersom det som verkligen betyder något kommer att hända på den lokala nivån.

För dem som, på grund av sin personlighet eller omständigheter i livet, inte vill gå den yttre vägen, har den inre vägen en hel del att erbjuda.

Att välja den inre vägen innebär att man väljer att se allt på ett nytt sätt och i termer av medvetenhet, självmedvetande eller någon form av självöverskridande uppfattning. För vissa blir det ett sätt att manifestera Gandhis budskap att "bli den förändring som man vill se i världen". Något liknande kommer till uttryck hos hermetikerna som säger "i det stora, så ock i det lilla" eller med andra ord, börja med dig själv om du vill hela världen.

Den inre vägen innebär inte att man drar sig tillbaka till religionen. De flesta som jag har mött som har valt den inre vägen har lika lite nytta av traditionell religion som deras gelikar på den yttre vägen har av traditionell politik. Organiserad religion uppfattas ofta som en del av predikamentet snarare än att utgöra en lämpligt svar på det. De som har kommit till detta stadium har inget intresse av att gömma sig för, eller dämpa, en smärtsam sanning. De vill snarare skapa ett fungerande personligt sammanhang för den. Då fungerar det med personlig andlighet men sällan med organiserad religion.

Det bör också nämnas att det är möjligt att man möter allvarliga personliga svårigheter i detta stadium. Den som av något skäl inte kan välja en yttre väg och samtidigt värjer sig mot tanken att möta planetens kriser med ett inre växande eller andlighet befinner sig i en besvärlig situation. Det finns inte så många andra vägar ut ur denna djupa förtvivlan. Om man sitter fast i detta under en längre tid kan livet börja verka väldigt mörkt och då kan det börja te sig rimligt att använda våld mot världen eller mot sig själv. Ge akt på din egen utveckling och erbjud dig att lyssna om du möter någon som befinner sig i denna situation!

Av vad jag har sett tycks det finnas i runda tal en tiondel av antalet personer på ett visst steg jämfört med steget före. Kanske 90 procent av mänskligheten befinner sig på steg 1 och mindre än 1 promille på steg 5 (varav inga är politiker). Andelen som väljer den inre vägen i steg 5 verkar vara en storleksordning lägre än de som väljer den yttre vägen.

Chefurka berättar avslutningsvis att han råkar ha valt en inre väg som svar på ett medvetande i steg 5. Han tycker att det fungerar bra för honom men han säger också navigerandet genom denna nära förestående omställning/skifte/metamorfos eller vad man nu vill kalla det, kommer att kräva allt av oss - oavsett vilken väg vi väljer - när vi samverkar kring kloka beslut i svåra tider.

I mitt nästa inlägg återkommer jag till Fredriks fråga: hur ser en tänkbar strategi ut för dagens svenska bönder?
Oscar K.
oscarkjellberg
Stockholm, SE
Post #: 660
Åter till Fredriks fråga: hur ser en tänkbar strategi ut för dagens svenska bönder?

Innan jag svarar måste jag nämna lite mer om nuläget och förutsättningarna.

Jag tror att Savory har rätt när han säger att vi behöver två saker, dels ett bättre sätt att fatta beslut, dels en metod som gör det möjligt för oss att fatta beslut på ett sätt som gör det möjligt för oss att samtidigt ta hänsyn till ekonomiska, ekologiska och sociala faktorer, både på kort och på lång sikt. En sådan metod förutsätter att man har kommit till det fjärde steget på Chefurkas medvetandestege.

Jag tror dessutom att de lantbrukare - eller blivande lantbrukare eller strategikonsulter - som har nått steg fem har ett ansvar för att hjälpa de andra att komma uppåt på stegen. När man väl har kommit dit är det dags att sätta sig in i Savorys metod för holistiskt företagande. Jag berättar gärna mer om det men först vill jag nämna en sak som jag började jobba med i den rapport som jag skrev åt projektet EnergYZer: Har tillväxten nått vägs ände? - finans-, energi- och klimatkriserna drar åt samma håll. Det är en idé som jag sedan har jobbat vidare med i seminarier för kommuner och landsting.

Alla kommuners ekonomiska ställning och inte bara deras utan allas ekonomiska ställning inklusive lantbrukarnas, avbildas i deras balansräkning. De flesta vet nog att "balansen" handlar om att tillgångarnas värde motsvaras av företagets egna och främmande kapital (skulder). När man upprättar en balansräkning gör man en värdering av tillgångarnas ekonomiska värde. Genom att minska detta värde med det främmande kapitalet får man fram hur stort det egna kapitalet är. I princip är det detta värde man får i handen om man säljer eller likviderar företaget.

Balansräkningen visar företagets/lantbrukets ekonomiska ställning på så sätt att vi vet vad tillgångarna är värda och hur mycket vi måste betala till andra när vi säljer eller likviderar företaget. De svenska lantbrukarnas balansräkningarna är av högst skiftande utseende. Många och särskilt yngre lantbrukare har skulder som är så stora i förhållande till tillgångarna att det knappt finns något eget kapital. Dessutom har de ofta ett stort realkapital (byggnader, maskiner och anläggningar) i förhållande till naturresursen (gårdens jord och skog).

Om man nu börjar analysera dagens lantbrukares ekonomiska ställning i ett oljetoppsperspektiv så kan det se riktigt skrämmande ut. En mjölkbondes realkapital utgörs till stor del av stall och mjölkanläggning samt maskiner för odling och skörd av grovfoder samt för utfodring och liknande. En spannmålsbondes realkapital utgörs till stor del av maskiner för odling och skörd samt för tork och lagring av spannmål. Denna bild är densamma oavsett om de har sina gårdar nära städer eller långt ifrån. Det beror på att kostnaderna för transporter av insatsvaror och produkter är små i förhållande till övriga produktionskostnader.

Vi som är oljemedvetna omställare vet att så har det endast varit under tillväxteran. Före denna era var det naturresursen som var den stora tillgången. De var före oljans tid. Eftersom priset på olja, som är den mest potenta energiform som vi har tillgång till (ännu en tid), är onaturligt lågt samtidigt som all produktion är energikrävande, så har all produktion tvingats till en omställning där vi använder mycket olja i förhållande till allt annat som behövs i produktionen. Tvånget har varit rent ekonomiskt och den som av ekologiska eller sociala eller något annat mänskligt skäl har velat driva sitt jordbruk på ett annat sätt har tvingats leva med en företagsekonomiskt olönsam verksamhet. Det är antagligen ytterligt få lantbrukare som har gjort detta.

Det otäcka är att vi nu (äntligen) går in i omställningen till det förhållande som vi kommer att få leva med under nästa era, den postfossila eran. Då kommer tillgångarna att värderas om i takt med att oljan blir allt dyrare. Alla tillgångar som är energikrävande att producera, driva, använda, underhålla och förnya kommer att värderas ner. När de når den punkt där de inte längre är lönsamma att använda på grund av sin energieffektivitet eller energieffektiviteten i det system som de utgör en del av, så kommer de att helt sakna värde.

Här börjar det bli dags för mitt egentliga svar. Det kommer i nästa inlägg.
Oscar K.
oscarkjellberg
Stockholm, SE
Post #: 661
Nu är vi äntligen framme vid mitt svar till Fredrik.

Det är nu som de entreprenöriella företagarna inser att det gäller att sälja av dessa tillgångar och hitta nya och mer energieffektiva produktionsformer medan det fortfarande finns andra lantbrukare som vill köpa dem. Antagligen är de unga lantbrukare eller blivande lantbrukare som inte sitter lika fast i tillväxterans tänkande. Det som de måste göra bryter nämligen mot det som under fyra eller fem generationer har utvecklats till en stark tradition. Enligt denna tradition är en duktig bonde en person som satsar friskt på arbetsrationalisering, specialisering, ökad skala och inriktning på att bli en industriell enhet som ingår i det globala lantbruksproduktionssystemet.

Det som ännu inte är lönsamt men som kommer att bli det, är något annat. De lantbrukare som kommer att visa sig vara duktiga och framgångsrika under den postfossila eran är de som satsar på energirationalisering, minskad specialisering/generalisering, minskad skala och inriktning på att bli en del av ett lokaliserat system för produktion och konsumtion.

Detta är, i mina ögon, en tänkbara strategi för dagens svenska bönder. Kanske kommer vi att få se lantbrukare som säljer av maskiner, anläggningar och till och med en del av gården för att kunna göra sig skuldfria och investera med eget kapital i en ny form av produktion som antagligen använder betydligt mer arbetskraft per hektar. Antagligen kommer de lantbrukare som finns närmast de stora städerna att ha lättare att ställa om eftersom fördelen att finnas nära en stad kommer att öka i takt med att transportkostnaderna växer. I städerna finns både avsättning och noder i de energieffektiva transportsystemen; järnväg och båt.

Den entreprenöriella svårigheten är den typiska - det gäller att inte vara för tidig och inte för sen. De relativa priserna mellan energirationella och arbetsrationella varor och tjänster kommer att förändras men ingen kan veta när och hur. Det vi kan gissa är att denna prisrelation kommer att vingla fram och tillbaka på ett farligt och oförutsägbart sätt. De traditionella och "duktiga'' lantbrukarna kommer att förlora pengar och många kommer att gå i konkurs men det kommer antagligen också många mer entreprenöriella lantbrukare göra. Man måste ha tur om man ska lyckas med denna omställning. Riskerna kommer att vara mycket stora.

Detta pekar på ett annat problem som är mycket stort. När vi nu går in i en omställning kommer de betydigt större riskerna att innebära att bankerna inte, som under tillväxteran, kan vara med och finansiera de investeringar som kommer att krävas. De får inte ta risker. De kommer dessutom att drabbas av alla företagare som är "duktiga" in i det sista och satsar på tillväxterans teknik med lån från de banker som inte ser den fara som hotar.

Egentligen har det redan hänt. När vi nådde oljetoppen 2005 och det globala energiflödet stagnerade sprack en del bubblor och tillväxten bromsades upp. Under några år har de större centralbankerna och regeringarna kunnat skapa tillräckligt med krediter och ändra redovisningsreglerna för att förhindra att banksystemet kollapsar men nu verkar denna effekt ebba ut och den globala ekonomin börjar åter glida ner i den deflation och depression som är oundviklig.

Alltså har vi också ett finansiellt problem. Vi står inför en omställning som kommer att kräva investeringar. Alla omställningar kräver investeringar. Den förra krävde investeringar i en kapitaluppbyggnad av enorma proportioner. Även den kommande omställningen kommer att kräva kapital dvs maskiner, anläggningar med mera men de stora investeringsbehoven kommer att handla om två saker. Dels kommer all produktion för att bli energieffektiv att kräva mer arbete i förhållande till mängden naturresurs, dels kommer de nya produktionsformerna att kräva andra kunskaper än de som dagens människor har och andra än de som vi lär våra barn och ungdomar.

Under tillväxteran har vi haft ett fokus på tekniska lösningar. Det har varit naturligt eftersom det vi kunde göra produktion och konsumtion arbetsrationell genom att mekanisera, specialisera och öka skalan på allt. När energin blev billig genom att den lagrade oljan åsattes ett onaturligt lågt pris innebar det att också att priset på naturresurserna blev lågt. Under den kommande eran blir det en återgång till det naturliga förhållandet där naturresurserna är dyra i förhållande till arbetskraften. Egentligen är de ovärderliga vilket i väl fungerande hållbara samhällen innebär att de är "heliga" och att det finns en rad tabun mot att skada ekosystemen. Vårt fokus kommer att skifta tillbaka från tekniska lösningar till biologiska. Vi kommer åter att uppskatta matjordens komplexa kultur och försöka återvinna förlorad kunskap om hur man stimulerar den till att öka möjligheten för oss att leva väl genom att vårda de ekosystem som vi är beroende av.

Denna uppgift är gigantisk och kommer att kräva enorma resurser och mycket tid. Hur ska dessa investeringar kunna finansieras när det inte kan ske med bankernas krediter? Problemet handlar i grunden om att hantera de stora osäkerheter och risker som den oundvikliga omställningen innebär. I princip måste problemet lösas så som naturen det vill säga evolutionen löser det. I naturen finns det risker och osäkerheter men inga krediter. Framgångsrika arter och system delar på risken - de delar generöst på vinst och förlust. För att detta ska fungera krävs mycket information och återkoppling vilket i sin tur kräver nära relationer. Det finansiella system som vi behöver är något som imiterar naturens lösningar. Läran om detta kallas permakultur. Vi behöver mer finansiell permakultur det vill säga mer kunskap om hur vi delar på vinst och förlust på ett sätt som göra att vi som samhälle har råd att experimentera oss fram genom den omställning som har det uthålliga postfossila samhället som mål.

Här finns det inga färdiga och fungerande system och ytterligt få experiment. De enda försök med riskdelande finansiering som jag känner till är Södra Rörums Sambruk ek. för. och Åre Lokalkapital AB/Crowd Equity AB. Sambruket har även beskrivits i två pdf:er, dels denna­, dels den här. En videosnutt som beskriver Lokalkapital/CrowdEquity kommer snart.

Dessa två prototyper bygger på den analys som jag har gett i mitt svar till Fredrik. Bägge är skapade i syfte att kunna tillämpas i stor inte skala men väl omfattning. Frågan är om inte behovet av finansiering kommer att växa fram snabbare än vad dessa prototyper mogna för att tillämpas i större omfattning så som de är avsedda. Förståelsen för behovet av dem är dock närmast obefintlig och därför finns det inte resurser att utveckla dem i snabb takt.

När det gäller frågan om det finansiella behovets omfattning handlar det inte enbart om jordbrukets omställning utan omställningen av hela samhället men det är uppenbart att redan en finansiering utan krediter av jordbrukets omställning handlar om ett enormt finansiellt behov som borde ligga i allas intresse att lösa.
Oscar K.
oscarkjellberg
Stockholm, SE
Post #: 662
Det var ett långt svar på Fredriks fråga och jag inser att det inte är så lätt att snabbt och enkelt sätt dra slutsatser och komma till ett enkelt svar.

Hur kan man då gå vidare? Min tanke om detta är att vägen går via Allan Savorys Holistic Management vilket förutsätter att man har klättrar åtminstone till det femte steget på Paul Chefurkas medvetandestege (se tidigare inlägg i denna tråd). Vägen går också via permakultur och finansiell permakultur.

Jag tror inte att det finns något om Holistic Management på svenska. Det finns en bok om permakultur av Patrick Whitefield som översatts till svenska, Permakultur i ett nötskal men det finns inget bra skrivet om finansiell permakultur vare sig på engelska eller svenska. Jag planerar därför att skriva något som omfattar både finansiell permakultur och holistiskt företagande.
Powered by mvnForum

People in this
Meetup are also in:

Sign up

Meetup members, Log in

By clicking "Sign up" or "Sign up using Facebook", you confirm that you accept our Terms of Service & Privacy Policy